en blogg

en blogg

tove leffler

------------

She hadn't been a virgin and he hadn't been a god

new yorkPosted by tove Fri, March 28, 2008 02:54:49
so named the baby elvis to make up for the royalty he lacked


sitter och bloggar från newark airport. uppenbarligen är det sant som alla säger, att svenskar hoppar på en billig dollar och ett plan till new york. hemresan är helt full, vilket inte alls var vad jag hade räknat med. jag hade räknat med tre säten, filt och kudde och sova sova sova, för att motverka och överleva jet-laggen.

vet inte hur jag ska börja det här inlägget. nu har jag redan gjort det, så dn frågan är löst. sita dagarna har varit konstiga och ångestfyllda. jag attackerades av nya tankar om allt möjligt och det är såklart härligt när man nått den ansenliga ålderna av 31, men det är också lätt tröttande och skapar en konstig livet-baksmälla.

så här dårå:
träffar en underbar författare som ger mig nya perspketiv och säger att hon gillar det jag gör och xdet jag säger. vi landar i diskussion kring makt och skuld, men egentlligen om ras och etnicitet, men på ett underordnat, subtilt sätt. jag måste slå ett slag då för boken blood kin som kommer hta blodsband på svenska och kommeer finnas i affärrer i september. very good.
jag firar en födelsedag, delar säng med två personer som jag tycker oerhört mycket om, båda två. lär mig saker om mig själv. vi firar en födelsedag med bakelse från fabienes. sedan firar vi mer födelsedag med jogging i central park, där allt slit i januar och februari visar sig sitta i. jag flyger frami nya skor och med manhattan rakt , precis just där framför ögonen. allt är projicerat genom filmer och bilder och blir en metaupplevelse. men jag gillar det. en drink i williamsburg och skuldkänslor, som bågra dagar senare visar sig vara inte mina, utan andras och dessutom en del av någon annans guilt-tripping. men det förstår ajg inte då. mår dåligt. vill ändå inte åka hem.
arbetar lite, mycket lite, läser mer av maja lundgren och blir arg. på henne faktiskt. men ändrar mig sedan igen. firar en födelsedag till på otrolig reastaurang med kronärtskockor, citron, mynta, spinat och så ost försåtss. vidare till heaters på 13de. ett missförstånd uppstår och den bekanta skulden dyker upp i kombination med en reaktion som jag inte vill känna vid hos mig själv, men som är ack så vanlig. dricker bort den och leker snurra mobil och erfar hångel efter hångel. det är en bra lek. jag trodde aldrig jag skulle känna så, men jag har ju fyllt 31 och saker och ting blir faktiskt, efter en del otydlighet, mycket klarare. c dyker upp. taxi hem till williamsburg. frukost på favorticafé. ångesten för hemresan göds till orimliga nivåer av tripp ner till century 21 för inköp av väska och present till pappa.
sista kvällen blir förstås aldrig som man tänkt sig. men kombinationen av liv blir heller aldrig som man tänkt sig och plötsligt blandar skuld och ångest ihop sig och det enda jag kan och orkar tänka på är saker jag borde säga till och ta upp med min terapeut. jag blir aldrig sådär okomplicerad som jag drömt om. aldrig så där sprudlande och sane. blir det för mycket stämningar att känna av, klappar jag liksom ihop.
men jag har lärt mig.
för många år sen sa jag att jag bara skulle hänga med folk som gav mig ovillkorlig kärlek. asså, det är inte som att jag fortfarande tror på det. men vissa situationer gör det tydligt för mig hur jag sätter mig i lägen jag inte borde och uppenbarligen inte kan hantera.

jaja, nu låter detta som ångest maximum. det är bara vanlig tove-övrdrift. kanske var det bara min rädsla för att återvända till stockholm, som projicerade sig så lämpligt.

jag vet att jag talar i gåtor här. inget blir tydligt. det är inte heller meningen. har fattat att folk jag inte känner läser det här, men för er som känner mig kan vi ta det när jag kommer hem. ville bara säga att ångesten över att lämna usa har blivit lite mildrad. och det är bra. att det sedan innebar en annan ångest har jag svårt att sätta fingret på om det är bra eller dåligt. och evntuellet var de samma. men jag är så nöjd ändå. har vi tur, blir hemmavarelsen inte så långvarig.

sanningen är att det var länge sedan jag inte hade något att återvända till. den där flyktigeheten gicke tydligen inte över med åldern, det var inte åldern som suddade ut den. det var omständigheter.

nu lyfter snart mitt plan. bredvid mig sitter en marikansk kvinna med sitt barn och sin australienskiska man. de ska flytta till australien idag. det är en helt annan slags resa.

Blog Image

  • Comments(1)//blogg.toveleffler.com/#post24

the story of how hard we tried

new yorkPosted by tove Tue, March 25, 2008 18:19:49
vänta nu, varför var det nu jag skulle åka tillbaka till stockholm igen..? jag har glömt. för inte kan det väl vara den försumbara detaljen jobb och läägenhet? det låter bara så banalt.

jag kanske ändå inte är gjord för att vara på ett ställe? jag trodde det ett tag. men det kan ha varit något annat som fick mig att känna så och inte platsen i sig. jag tittar ut här. det behöver inte vara den här platsen heller, även om den kittlar mig. men tanken på att åka tillbaka till stockholm gör mig illamående och yr på ett påtagligt och inte behagligt sätt.

kraften har byggts upp. jag hittade saker och skeenden som gav mig energi och inte åt. jag trodde inte det var möjligt ett tag i februari. jag frågade: vad ger energi i stället för att sluka. inte för att jag har hittat svaret på ett konkret sätt, som går att skriva ner här som en lösning på allas problem och sökande, men någonstans finns en kroppslig igenkänning hos mig idag.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post22

i use both hands

new yorkPosted by tove Mon, March 24, 2008 18:28:24
Blog Imagejag känner lite på samma sätt som min bror, det här med blogg kan vara inte alls min grej. hinner inte har inte kraften och kanske inte heller lusten. men de senaste dagarna har varit intensiva med mycket bra. k och k har kommit. på nätterna har jag smugglat in dem här och sedan har vi trängt ihop oss i den stora sängen och legat och lyssnat på ljuden och folken.
jag tänkte skriva här om turen ut till coney island. hur jag gick bort till brughton beach med min mirofon och blev mer och mer omsluten av ryska skyltar, gigantiska pälsar i klara färger för 800 dollar på extrapris och så språket som lockar mig så. tänkte skriva om hur vladi blev så provocerad av den där mikrofonen, och fast jag inte förstod vad han sa och han inte förstod vad ajg sa - eller kanske just därför - hur han tog tag i mig och skrek något. jag uppfattade det som skrik, kanske var det bara bistert tonfall. hur han drog med mig in bakom disken, fortfarande hetsigt frustpratande och det gjorde ont i min arm. jag tänkte, bara han tar min mikrofon och fina bandare. det är det käraste jag har. får inte bli av med det. han sätter mig på en stol och ringer olika samtal och jag tänker att det här är maffian som de har pratat om. nu kommer jag sluta som kropparna i eastern promises. viggo kommer komma med den stora saxen och när de har skurit av mig hals kommer de att dra ut nagel för nagel, tand för tand, så att inte ska vara igenkänningbar. sedan kommer de att dumpa mig utanför brughton beach och i sommar kommer en liten pojke plötsligt simma in i min uppluckrade kropp, men då kommer ingan att förstå vem jag är och den amerikanska polisen har ju så mycket med terrorism att en liten tjej vid en strand inte är mycket att ha. varken knark, eller religion. dessutom måste de ju spara nu, när det går så dåligt och usa som stormakt snart är ett minne blott.

allt det där hann jag tänka. allt det där kändes ju som perfekt för bloggen. och det var just vad det blev också en historia för bloggen.
lika sann som mycket annat.
senare upprepades nästan samma sak när e och m tog med mig på kineskrog på mott street. en annan maffia. men jag läser ju också myggor och tigrar, så ni fattar hur det blir.

i morgon ska jag intervjua en tjej som har skrivit en troligt spännande bok som heter blood kin. den kan jag rekommendera! har laddat min kamera också, vilket gör att joggingturen i central park i dag kommer att förevigas!

to be continued....

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post21

you are the receivers and they are the givers

new yorkPosted by tove Thu, March 20, 2008 04:52:29
gårdagen var bra. jag orkar inte berätta något utförligt och det är ändå inte något som kvalificera sig som intressant. men, vi åt på ett ställe där jag åt fisk och andra annat. sedan gick vi till en hemlig bar, med hemligt nummer som ska sms:as hit och dit och fram och tillbaka. möjligtvis får man ett bord och då, ser ni, bjuds det på drinkar, som de komponerar fritt och kreativt på beställning. i like bitter and sour and sweet and fresch, but not too sweet and my favourite spice is ginger. vips, har du något, som du inte kunnat drömma om framför dig. eller det hade man ju säkert och säkert gör de samma drinkar till alla, men det blev en bra kväll och fler dök upp. det är märkligt hur det här med att vara i new york verkar vara lite som en sjukdom som gjort hela stockholm kontaminerat.

i dag bjöd new york oss kontaminerade på sitt allra mest idoga regn. jag låg ganska länge i sängen och tittade, inte på manhattan, eftersom det var så regnigt att man knappt såg huset bredvid, utan på internet. har under kvällen varit med om två mycket disparata filmupplevelser, men först var jag nära att dö på väg upp från tunnelbanan.
jag köper just ett praaply för att kunna ta mig tio gator upp och möta j, men på väg uppför trappan kommer plötsligt en gigantisk plastsoptunna fill med vatten dundrande ner mot mig. jag får massa vatten över mig och snudd på hela den stora soptunnan också. om jag bara hade varit något större än jag är hade den dundrat med sig mig neröfr resten av trappan, nu lyckades jag parera och har klarat mig med mycket blåmärken på vänster sida av kroppen, väldigt blöta kläder och hårt slående hjärta - samt skakiga händer. jo, det var en man som faktiskt puttade ner tunnan på mig. jag tror inte det var så att han ville skada just mig. han var nog bara arg att den stod i vägen för honom när ahn skulle ut i regnet. och jag kan hålla med, regn gör en på särdeles dåligt humör. kanske hade han också en dålig dag. min kunde ju ha slutat mycket värre än den gjorde.

sedan såg jag u23d på gigantisk imax-skärm iförd snudd på lika gigantiska 3d-glasögon. i början kan jag intyga att jag imponerades av spektaklet och drogs med i känslan av att vara med u2 på scenen. alltså, det är en konsertfilm med arenabandet u2, filmat i 3d och dessutom då projicerat på den största duk du kan tänka dig, som jag bevistade. tydligen skulle det vara en upplevelse även om man inte var u2-fan, och det kan jag absolut ite påstå att jag är.
jag vet att till exempel min bror skulle uppskatta den här filmen av precis samma anledningar som jag uppskattade den, fast jag tror att han skulle göra det mer.

det är inåkningar och utåkningar, bono skanderar fredsbudskap och fn-stadgar läses av kvinnor på gigantiska skärmar bakom scenen. gitarristerna gör sina poser, bono håller handen över hjärtat och skriker one love och har på sig en bandana där det står coexistence (c:et är en muslimsk halvmåne, x:et är en judestjärna och t:et är ett kristet kors) samtidigt som han juckar lite bredbent mot den enorma och hänförda och extatiska publiken. och någonstans där blir det liksom väldigt märkligt. för allt det han kritiserar manifesteras så tydligt i denna uppvisning av iscensatt manlighet och maskulinitet och makt och makt-utövning. äldre, vita, rika män med gitarrer och solglasögon står på en scen, blickar ut över publikhavet med armarna utsträkta i precis samma pose som valfri diktator och säger "you are the receiver and they are the givers" och make your choice. men i det där läget blir det väldigt tydligt vilka som är the givers i just den här påkostade och överdimensionerade filmen och showen. vilket är nu valet igen? jag glömde, eftersom jag rycktes med i er gudstjänst.
mycket av allt det som manifesterades i den filmen förstärker just de saker som de hävdar att det vill förstöra. jag säger inte att man som vit, rik, medelålders man med gitarr och världssamvete inte kan göra något, men bonos förmåga att reflektera över sitt eget, undermedvetna betteende på den där scenen var mycket bristande.
det gjorde denna over-sizeupplevelse pretty super-sized och kräkframkallande. maskulinitetsspelet är liksom inte det som kommer skapa en bättre värld.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post20

the earth says hello and stop being so damn nostalgic

new yorkPosted by tove Tue, March 18, 2008 16:36:24
födelsedagar är ändå dagar för nostalgi. konstigt att inte en enda av de som jag tillbringade min 30de födelsedag med, kommer att finnas med på min 31sta. närmast är väl kalle och joel som så försmädligt missade båda, men ändå var så nära liksom.
konstigt att vakna upp i ett logt i williamsburg och se empire state building. det är som att jag maxar new york-känslan totalt. på ett ett nästan löjligt sätt. har sovit på rosa körsbär på svart botten.
överallt i den här stan är det tapetserat med affischer där det står: if you see something, say something. under finns numret till port authority. jag tycker att det är en konstig affisch. "something"? som i vårtecken, eller en bofink? eller en asbra konsert eller en bra utställning.
det är klart att jag fattar att det handlar om terrororister och hot mit rikets säkerhet och andra abstrakta och bisarra saker, men för mig känns det inte skönt när dessa uppmaningar omringar oss och att detta something tas för givet att alla ska begripa. det är ju just sådan luddighet i begrepp som skapar förvirring, rädlsa och i slutändan inte bara raisism, utan faktiskt också just den terrorism som "de" är så rädda för.
som grädde och sirap på mos hänger i lampan övanför min säng tio små gröna plassoldater i klädnypor och stirrar ner på mig när jag ska sova. på något vis blir det bara sorgligt med soldater i klädnypor, även om de försöker inbringa någon form av repsekt. ungefär samma sak som den där uppmaningen på affischen. if you see something, say something. sorgligt och beklämmande.

i kväll blir det milk and honey.

har hört att dollarn rasat under 6-strecket och att de uppmanar oss att shoppa shoppa shoppa usa ur krisen. eller oss själva. eller rakt ner i den. jag har gjort mitt, helt kalrt, men det är inte säkert att det räcker har jag förstått.

vill också tillägga att allt mitt flygande kors och tvärs över hav och kontineneter har resulterat i flera köpta utsläppsrätter. jag vet att det finns de som försöker fly genom att skylla på att man inte vet exakt vart de där pengarna går eller vad det egentligen leder till. pengara för flygbiljetterna går i alla fall rakt ner i otrevliga händer och rakt ner i olja i vatten, så värre än så kan det inte bli. jag ser ingen som helst ursäkt för att inte köpa utsläppsrätter om man flyger. har jag skrapat ihop så mycket pengar att jag kan punga ut tusentals kronor på biljetter hit och dit, finns det ingen - absolut ingen - anledning att inte lägga några tusen till på utsläppsrätter (jag tycker naturligtvis att det vore ännu bättre om folk kunde köpa det även när de inte flög - nu blir det ju bara något slags noll-summespel, vilket knappt bromsar, antar jag). det kan i alla fall inte vara dåligt. tjat om att det är onödigt och att man inte vet vilka som står bakom är bad sxcuses för att vara snål.

Blog Image

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post18

prospect heights

new yorkPosted by tove Sat, March 08, 2008 23:54:57
min exeptionellt dåliga bostads-karma har slagit till igen. den är new york-relaterad.

men nu undrar jag om det är någon som läser den här bloggen (om det nu är någon) som har koll på prospect hegihts och om det är en plats man skulle vilja tillbringa mer än några timmar i? det ser ut som om det skulle kunna bli så.
jag har hittat bilder, som ser lovande ut, men de har ju en tendens att bedra.

Blog Imagenu blir det spring-break-känsla har jag förstått. i ösregn.
hoppfull.


  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post11

running in circles

new yorkPosted by tove Fri, March 07, 2008 14:27:52
jag är kvar i brooklyn och kvar i någon slags limbo mellan svensk och new york-tid. på ett bra sätt. det innnebär att jag inte kan hålla ögonen öppna vid midnatt och vaknar pigg och glad halv åtta på morgonen.

i går smällde det tydligen en bomb vid time square, så det var tur att vi höll oss öster om williamsburg bridge. j åkte iväg till super-important konferens i philadelphia i går och vi som var kvar låtsas att det var en ledig dag. jag skickade förvisso iväg en krönika till gt som kommer få hela göteborg att vilja lyncha mig. jag ser framför mig hur en amrican-style passkontrollant stoppar mig på centralen, tar mina fingeeravtryck och skakar missmidigt på huvudet.
"nä dö! de bler enge me de dä".

jaja. dumt att tänka på det när huset här har ett gym högst upp med, snudd på, manhattanutsikt från löpbandet. jag förvirrades något av att allt stod i mile och att mina vanoliga inställningar inte funkade. att springa i 11miles/hour, visade sig vara mycket ansträngande. att springa 8 miles är också rätt långt.
jag ska lägga upp bilder, men just nu sover nyckeln till gymet och takterassen utanför, så jag måste vänta.

lediga dagen fortsatte med veganlunch, promenad till beacon's closet och kaffe från new york muffin. jag köpte inget på beacon's closet. trots att det är ungeför 150 kvadratmeter med utvalda second-handkläder som kostar runt $10 per plagg.
skulle ha flyttat tillbaka till harlem i går, men vi fastnade i ett the wire-race, så det blev inget med det.

men jesus, vilket trist inlägg! vad ska jag säga... inte så mycket har hänt alltså. i mitt liv. jobbmässigt går det lite trögt. dåligt med respons från folk. Blog Image
jag låtsas alltså att jag har semester. men har fått ett positivt besked från sverige, så det kanske går på ett ut.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post10

motstånd

new yorkPosted by tove Wed, March 05, 2008 16:17:18
i går var det "super tuesday II". vi laddade med vin och ost inför valvakan.
visserligen var det en majoritet clinton-fans just här, vilket kan kännas lite lamt. men eftersom det in i det sista var osäkert om hon skulle kamma hem texas, blev det ändå en sänd och lite läskig stämning framför tvn.
intressant att notera var att alla andra kandidater var flankerade av sin partner (läs fru) ett halvt steg bakom när de höll sina tack-tal. partnern log, klappade i händerna och visade upp sin botoxade panna och sina stelopererade leenden. vid clintons sida syntes inte ett spår av någon partner - någon bill. möjligtvis kan det hänga ihop med att begreppet "first man" inte är så etablerat och kanske lite svårt att förhålla sig till både för delegaterna och för väljarna. vi blev i alla fall upphetsade över tanken på att bill kommer att bli just "the first man" (bokstavligt talat också). kommer han att stå för bjudningarna? kommer han att välja vilket china de ska använda? kommer han att ligga bakom räk-toasten eller panna cotan? kommer han också att le stelt och klappa händerna?
de hade en motsvarighet till tecknar-ola i cnn:s studio. han drog blåa och gröna streck med fingrarna hit och dit över den amerikanska kartan på ett obegripligt sätt. men på nåt sätt underhållande. det kom också oika undersökningar som visade hur icke fackligt anslutna arbetare röstar, hur kvinnor som jobbar deltid röstar, hur män som work-outar tre gånger i veckan röstar eller hur välutbildade överviktiga röstar. hur små grupper kan man undersöka? intressant. Blog Image
i dag regnar det och stormar. på tv diskuterar en svart och en latino hur svarta och latinos röstar.


  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post8
Next »