en blogg

en blogg

tove leffler

------------

Sista dagen

capriPosted by tove Mon, April 26, 2010 22:01:34
Mitt sällskap har slocknat bredvid mig på sängen. Jag kör hårt med honom, tydligen. I alla fall har vi haft fortsatt enastående dager. Fyllda av allt sådant som man väl egentligen inte ska locka med. Det kan bli för mycket. I går var en förmiddag av jobb. Jag skrev klart first draft! Sedan gick vi bort och åt fantastiskt på Migriala, samt tittade på havet innan vi tog den långa, vindlande stigen upp mot Monte Solare. Inget för höjdrädda. Men o, man kan inte annat än oa åt utsikten.

Vi kröp alltså fram mot kanten, låg och tittade ner och hisnade oss. Tittade på fåglar, orkidéer, havet och annat. När vi kom hem lagade vi middag och käkade hemma.
I dag jobbades det på förmiddagen, men inte för mig. Jag låg högst upp i trädgården och kollade in Ischia samt läste Extraordinary women. Enastående underhållande bok och rap-tjäftade lesbiska damer på Capri anno 1910-talet typ. Dialogen är något utöver det vanliga och mitt manus känns troftigare än någonsin. Men så heter jag inte Compton MacKenzie heller. Och mina rollfigurer innehar inte namn som Rosalba, Aurora Freemantle eller Giulia Monforte.
Vid lunch gick vi och kollade in Axels hus, tog sedan bussen ner till stan för att titta på Diefenbach-utställning, men den var stängd på måndagar så det var väl dagens fail då. Åt "världens godaste glass" igen, gick nerför Krupps väg. Tydligen har de rika familjerna på Capri i stor utsträckning tjänat sina pengar på att de lät sälja sina söner till Herr Krupp. O, so filthy so filthy. Man måste ändå älska denna ö.
Vi klättrade nerför en stig och badade vid otroliga klippor som vi endast delade med ett gäng nudister. Härligt på alla sätt. Vi badade och simmade i turkosblått vatten #lifeisgood etc. Sen åt vi sen lunch på en taverna i Marina Piccola innan hemresa och däckning.
Förlåt för väldigt trist och pliktskyldig rapportering. I morgon far vi till Rom, sedan vidare med flyg hem (eller ja, till Gbg dårå) på onsdag. Det känns nästan bara trist, men på ett sätt väldigt roligt.

  • Comments(3)//blogg.toveleffler.com/#post161

Quick report

capriPosted by tove Sun, April 25, 2010 13:32:24
Allt är fortsatt toppen. Några dagar av mindre förutsägbart väder (regn, storm och lite av kyla). Men jag har Sverige-besök och hinner därför inte uppdatera här. I går var jag på mitt ... ja, jag har nu tappat räkningen på min Villa Fersen-besök, men det var i vanlig ordning fantastiskt. PÅ kvällen köpte vi äcklig hämtpizza och tittade på en Herzog-film. Det är väl då man bor på ett ställe? Planen är som följer: Vi åker till Rom på tisdag och tillbringar en dag där innan jag flyger mot Gbg och Johan mot Stockholm på onsdagen. Ofattbart märkligt att lämna. Känner mig gravt missanpassad till ett liv i Stockholm. Men det är väl som det brukar, så fort man är tillbaka känns det som man aldrig varit borta. So sad so sad.
Vänner för livet etc etc har jag i alla fall skaffat mig, känns det som. Nu ska jag locka arbetsmyran bredvid mot lunch.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post160

God smak

capriPosted by tove Sun, April 18, 2010 15:00:57
De har så smakfulla varor inne i Capri.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post158

Blå grottan och turbotruppen

capriPosted by tove Sun, April 18, 2010 11:34:02
Jag och Ingrid har nu börjat anpassa oss till tanken att vi blir fast här. Ingen kan komma till Capri, ingen kan komma härifrån. Vi blir San Micheles sista stipendiater, vi startar ett litet kollektiv här. Turismen kommer att dyka, alla priser rasa och jag kan köpa Villa Fersen för en spottstyver. Faktiskt går det redan att märka av askmolnet i den strida ström av turister som ständigt väller in över ön. Inte lika strid. Amerikaner och japaner är dock fortfarande oberörda, men tyskarna och engelsmännen nu mycket rara på Capri.
Vi har haft dagar av sol vilket varit förödande för min arbetsmoral. Men bra för själ och hjärta. Och min bränna dårå.
I fredags promenerade vi till Grotta Azzurra. Där var helt tomt och mycket off season-stämning. På ett härligt sätt. Vi doppade fötterna i det tokblå vattnet. Båtarna som man akn ta in i grottan var inte sjösatta, så vi la oss i stället på en klippa och njöt av solen, spanade upp mot de knivskarpa klipporna som skjuter 600 meter upp ut havet. Det är en ständig dramatik. Ständigt hot, på något sätt. Alltså vattnet är overkligt blått, men det går, på riktigt inte att få fast det på bild. Ni får tro mig på mitt ord. Så är det. Vi promenerade hem utefter västra kusten, ner mot Faro. Det fanns tusen ödlor, väster jag aldrig hört talas om och en borg som Napoleon intog. Ja, så ungefär.
På kvällen bjöd Adelswärdskan på drink i sin lägenhet och på terrassen. Per Feltzin och hans fru har kommit! Vilken överraskning. Justin kunde inte vara med på festen då han desperat satt och försökte hitta ett plan att ta sig tillbaka till LA med. Men han skulle flyga via Heathrow. Inte den bästa routen i tiders som dessa. Ute på terrassen föreslogs det att vi skulle presentera oss själva. Vissa att förberett detta och hade med sig växter som symboliserade hela deras liv. Det var mycket imponerande. En växt symboliserade Hwitfeldtska gymnasiet, men jag minns inte vad den hetta. Hade jag fått ta med Schillerskaväxten vet jag i alla fall vilken det blivit. Växtmannen hade gett namn åt en mängd växter och han berättade utförligt om detta. Vi föreslog att en borde heta Bertil, efter honom. Näste man hade uppfunnit poliovaccinet, så efter det kändes alla övrige presentationer lite futtiga. Jaha, hej, jag jobbar lite på radion och så har jag skrivit en bok dårå. Räddat världen? Nej, jag tänkte kanske att jag skulle det, men nu är jag gammal och resignerad. Fast jag är ändå inte hälften så gammal som du som räddade världen från polio.
Sedan gick jag och Maria upp och tittade på Håkans ateljé. Det kom alltså ingen Persson och flyttade in, men väl en Berg. "Jag hatar dig", sa Maria när hon fick se hans etagevåning med skitstor balkong och enormt fönster med utsikt mot Neapel.
Sedan gick vi och åt på vår vanliga krog, hela gänget. Justin gjorde succé igen genom att beställa arton efterrätter. Det ingår i hans dessertdiet. Servitrisen, som av storleken att döma, också verkar gå på dessertdiet, men även äta en del annat, är nog beredd av fria till Justin. Vi får se om han blir kvar. Då kanske han gifter sig med henne och blir deras dessertproffs. Vilken lycka. Jag ska ha stora fester på Villa Fersen. Ni kan få komma hit, med häst och vagn eller hur vi nu kommer att färdas post askmolnet.
I går var det dags för ny promenad. Jag och Håkan hade bestämt att gå till Villa Fersen, men flera andra följde med så vi blev en hel delegation. Först ned för alla trappor, sedan upp till Capri, sedan ännu mer upp mot Via Tiberio. Vi pausade på vägen och åt lite. När Ingrid frågade servitören vad Panino Caprese var svarade han: "Tomat och ost". Så är det lite här. Håkan beställde all sin mat på svenska: En öl tack. "Stor eller liten", frågade servitören.
Stärkta av kolhydrater gick vi vidare och kom till Villa Fersen. Adelswärdskan drog hela sin story igen, jag snackade lite med han som vaktar. Tog fler bilder på Nino i olika poser. Funderade igen på hur min film ska bli en blockbuster. Måste Anne Charlotte spelas av Noomi Rapace? Kanske kan Skarsgård spela Adam? Man har ju hört att stars är det gör det.
Vi tog Villa Jovis på vägen tillbaka och undersökte alla de stup som Tiberio puttade ut folk han tyckte var i vägen, var för fula eller bara inte gillade särdeles för. Han hade verkligen flera potentiella platser, men Tiberius Jump, eller Salto Tibero fick man tyvärr inte gå fram till. What a shame. Vi tog en öl på en liten bar innan, vissa av oss, promenerade hela vägen till andra sidan ön. Vissa av oss, som numera kallas Turbotruppen, är jag, Anders och Håkan. Vi har alltså gått fram och tillbaka över hela Capri. Från Jovis till Parco Filosofico.
Jag vet inte om det var denna enorma vandring och inte så mycket bränsle som gjorde det hela, men jag har sällan skrattat så mycket som på restaurangen på kvällen. Det gör sig inte i skrift och är dessutom olämpligt att publicera på en sådan offentlig plats som Internet. Jag har förstått att många har tillgång till det. Man kan inte säga vad som helst. Det gjorde inget av vi skrattade så att borde bredvid möjligtvis aldrig vill återkomma, eftersom efterrättssevitrisen älskar oss oförblommerat ändå. När vi skulle gå stack hon till mig ett kort och sa att det bara var att ringa nästa gång. Det finns alltid plats för oss! Vilken donna!
NU har tyskarna testflugit plan och det hände ju ingenting. Så mycket för den domedagsprofetian. Dock, nöjd! Det betyder att mitt besök kanske kan komma på fredag. Ändå bra.
I morse sprang jag romerska vägen. Nu har jag skrivit ett par timmar. Anne Charlotte just anlänt till Capri. Jordens vackraste plats. Jo, så är det.

  • Comments(1)//blogg.toveleffler.com/#post157

Ashes to arses. aschdå etc...

capriPosted by tove Thu, April 15, 2010 17:56:26
Jo, Göteborgshumorn kommer fram i lägen som detta. Anyhow, vad är det här? Knappt hinner man lämna norra Europa så sker det katastrofer på olika sätt i parti och minut. Plan störtar i Polen med hela regeringen på, Thorvall går och dör och nu lamslås hela norden mm av något jävla askmoln. Om man nu ska bli strandad någonstan är iofs Capri ett helt okej ställe. Och för en med en mildare variant av flygskräck är ändå tågalternativet extremt lockande. Även om det tar några dygn. Tråkigare dock om det innebär att mitt besök inte kan komma. Jag hyser dock hopp om att molnet dragit västerut nästa vecka. Men det verkar ju vara galet där hemma. Här skiner solen. Det har kommit en konstnär till ateljén som heter Håkan. Han drog också ner medelåldern något och verkar trevlig. I morgon bjuder Adelswärdskan på vin i sin våning. Själv har jag fastnat i en scen mellan Anne Charlotte och Sonja. Den vill sig inte.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post156

Villa Fersen

capriPosted by tove Sun, April 11, 2010 21:30:08
Nu har jag vandrat över hela Capri för att komma till Villa Lysis, eller Villa Fersen (villafärsen - nice ord. Vill inte tänka det, men det liksom klistrar sig fast) som det också kallas.
Jag gick först in till Capri stad där jag inte varit förut. Det fick Santorinis juvelerare att framstå som anspråkslösa. Sen promenerade jag uppför och uppför och uppför och det var visserligen vackert, men denna överdos av skönhet som mött mig här har gjort mig lite mätt. Blasé. I alla fall, till slut nådde jag Villa Jovis som var det palats Tiberius byggde här runt år 20 eller så. Där ville de ha inträde så jag sa bara.
"Vorei solamenete vedere Villa Lysis. "
"E il sentiero, qua."
Han pekade på världens minsta lilla, brokiga stig som ledde rakt in i skogen. Dock med ett halvpålitligt räcke bredvid. Jag tackade och började gå. Stigen fortsatte bokstavligen över stock och sten och högre innan den plötsligt svängde tvärt och började går spikrakt neråt. Då passade visserligen stenarna bra som trappsteg. Jag hann tänka både en och två gånger onda tankar som: Nu har han lurat mig den jäveln. Bara för att jag inte ville betala 2€ till deras villa, utan hellre se en annan.
Men så plötsligt, när jag precis börjat misströsta rejält och fundera på om denna självmordsstig slutade längst ut på en klippa, dök huset upp. Och jävlar i min låda vilket hus.Ovanför dörren står det alltså: Amori et Dolori Sacrum (helgad åt kärlek och smärta). Man dör en smula. Det är så ofattbart melodramatiskt. Hela huset är ett melodram.Nedsänkt badkar och havsutsikt i badrummet på övervåningen. Vem lånar mig 7,5 miljoner €? Det är nämligen till salu. I källaren, i opiumhålan där han förvarade sin samling av 300 opiumpipor, finns en utställning med lite bilder på Jacques, men även på hans 15-åriga älskare Nino Cesarini, poserandes halvnaken.Å, sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, vilken tid!
En liten man satt och vaktade och och gav mig en stencil med lite fakta på italienska som jag redan visste. Annars var det helt tomt. Man kunde bara gå runt i de där rummen byggda för fester nätterna igenom och insupa alt i all oändlighet. Jag gav honom 2€ när jag gick (well-spent) och sa: Vado ritornare. For sure.
Tydligen har huset varit extremt nedgånget men nu upprustat och sålt till kommunen, som vill göra sig med av med det. Någon tänkte tydligen bo där, men det ligger på norrsidan av ön och på vintern når solen aldrig dit. Det i kombination med det utsatta läget, längst ut på klippan gör att det blir svinkallt under vintermånaderna. Men som ett litet sommarhus? Kanske? Jag kan önska mig i release-present.
På vägen tillbaka hittade jag vägen som går direkt dit från Capri stad och den var stenlagd och inte alls så meckig som den via Villa Jovis. Bra att veta.
Tyvärr fanns förresten inte statyn på Nino i helfigur, naken med en snäcka i handen kvar. Sorg.
Jag tycker så mycket om att Nino återvände till den sjuke och nerknarkade Jacques efter kriget och tog hand om honom. Trots att Jacques då hade en ny 15-årig älskare, Manfred.
I huset bodde också ofta det excentriska, lesbiska paret Kate och Saidee Wolcott-Perry. Love.
Men huset! Hela övervåningen som ett enda stort rum med fönster mot Napolibukten. Balkongen och bergen som stupar trehundra meter ner i vattnet rakt under.
Jaha, jag måste alltså sälja filmen till Hollywood.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post152

In och ut ur bubblan och in igen

capriPosted by tove Sun, April 11, 2010 13:03:18
Man sitter här i den varma och soliga och märkliga Capri-bubblan och så kommer hemska nyheter om plan som störtar i Polen, Kerstin Thorvalls död och dessutom en annan hemsk grej på ett mer privat plan.
Sorg och orättvis olycka som drabbar obarmhärtigt och godtyckligt. Och här sitter jag och skriver och läser i solen och får höra hårresande historier om den en personen mer fascinerande än den andra. Promenerar tidiga mornar upp till toppen och dras mot den där kanten. Folk dör och sörjer och där står jag och fotar tusenskönor.
I fredags firade vi en av de som bor här som fyllde 50. Vi gick och åt på en liten taverna där de i vanlig italiensk stil tittade förvånat på oss när vi kom in vid halv åtta och ville äta. Men sedan fick vi bläckfisk, svärdfisk, pasta vongole och baccala a la Napolitana. Det var kulturtanter galore och väldigt roligt. Adelswärdsdamen fortsatte dra stories om Jacques d'Adelswärd och hans pedofilskandaler, hans opiumberoende etc. Sedan gick snacket in på skillsmässor, barn, yrke, mansdominans mm. På det hela en lyckad kväll i Gudrun Sjödéns tecken. När jag kom hem kunde jag skriva flera sidor.
I går gick det sämre. Fastnade i en dialog som jag aldrig fick till. Varenda replik kändes konstlad, påtvingad, inte som något någon någonsin skulle sagt. Promenerade en sväng mot Grotta Azzurra, men hamnade helt fel och var plötsligt gående på en väg som helt klart helst skulle trafikeras med bilar eller mopeder. De brydde sig inte nämnvärt om mig utan körde om mig så nära att det rev på benen. Jag vände, gick hem och hamnade i långt snack med Ingrid som bor bredvid mig. Sen försökte jag se en Agnes Varda-film, men var för... ja, inte tillräckligt alert alltså. Gick i stället upp tidigt och sprang i morse och sprang en väg som Maria berättat som är plan och asfalt och som går till en utsiktsplats. Inte en människa ute. Helt tomt och lite kyligt i morgonluften. Ja, ni kan ju sitta där och dö lite på mig nu, eftersom jag dör lite på mig själv. Äcklas lite av allt faktiskt. Men, sen kom jag hem och kunde spruta ur mig hela scenen där Anne Charlotte träffar Ibsen i München och den blev faktiskt fin och intensiv. Nu hörrni, vill jag ha musiktips. Jag är så sjukt trött på allt jag kan komma på, men Spotify is here to help. Om jag bara inte drabbades av stora väljarångesten som fort den lilla gröna ikonen studsar nere i hörnet. Fastnar i gamla spellistor, lite Ani, lite Hästpojken och annan skåpmat. Är det här det slutgiltiga tecknet på min ålderdom? Att jag inte kan/orkar/mäktar med ny musik. Nu är det bara Wim Mertens. Inte fy skam. Ändå något av det bättre att hämta ur skåpet. Men ändå, lite deppigt på nåt sätt.
Ohämmad självpromotion
Seså, gå in och bevaka nu.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post151

Jacques och Jason

capriPosted by tove Fri, April 09, 2010 18:30:11
I dag var det mulet. Jag ägnade förmiddagen åt att försöka hitta något manusprogram, då min bibel "Basic Film-makig 02: screenwriting" säger att det är nödvändigt och att det inte finns några ursäkter för att inte följa de regler som finns inom manusskrivarkonsten nu när det finns program som gör allt åt en. Annars var det mycket meck med Courier hit och versaler dit och parenteser hit. Piratebay är tydligen blockad i Italien, så där gick jag bet. Men det var kanske lika bra. Man är ju inte femton längre (och då fanns gubevars inte piratebay). Har i stället laddat ner ett gratisprogram och sitter nu och skriver ner mitt manus. Det är galet kul! Tur att min roman redan är rätt dialogdriven. Eller att jag är det. Möjligtvis tack vare år av radioprogramsmakeri.
På eftermiddagen hade vi gästmöte i kapellet och det förelästes om Jasons påverkan på samtiden (dubiöst ämne, även dubiös slutsats). Men sen! En kvinna som heter Viveka Adelswärd berättade om en gammal släkting (långt mer avlägsen än min och Anne Charlottes connection) som hette Jacques d'Adelswärd Fersen. Citerar vän här: "Kanske det bästa namnet jag hört, ever". Nu var hans historia even better. Den innehöll så rafflande detaljer som obegränsat med pengar, homosexualitet, pedofili, opiumberoende, fängelse och dekadens i all oändlighet. Rafflande! är en underdrift. Då känns ju min Anne Charlotte-historia rätt beige. Vem faan bryr sig om lite otrohet liksom?
På mötet fick jag även träffa de jag inte träffat tidigare som bor här och där dök Maria S upp, som jag jobbat med lite på radion, som gjort grejer för Filt och som jag således känner lite. Trevligt! Jag är ändå yngst, men hon hjälpte ju mig att dra ner medelåldern något. Då fick vi också reda på att Camilla som bor i rummet bredvid mig fyller 50 år i dag, så vi är några kulturtanter som ska ut och fira på byn i kväll. Mycket festligt!
Jag har ändå kommit ända till avresan i manuset.
Det här är bilden jag inte valde till framsida. Den med namnet Sanningens vägar hade verkligen varit vägen rakt in i Deepak Choprasällskapet. Fattar faktiskt inte varför jag var så inne på att leka med New Age-grejen. Måste vara mitt underliggande hat. Anyhow, så glad att det inte blev den.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post150
Next »