en blogg

en blogg

tove leffler

------------

PRIS!

europaPosted by tove Tue, April 13, 2010 11:01:55
Jag har vunnit ett pris. European Young Journalist Award.
"Med en stark närvaro och problematiserande rapportering, utan att för den sakens skull lämna den fullt insatta publiken utanför, beskriver Tove Leffler i en serie radioreportage ett Europa som är ställt inför stora utmaningar. Hennes tre reportage i SR:s programserie, På spaning efter Europa, ökar vår förståelse för den komplexitet som omgärdar EU:s utvidgningsprocess. Reportaget från Sarajevo är, enligt juryn, det bästa i trilogin." Löd motiveringen.
Läs mer här och här och här. Väldigt roligt. Egentligen skulle jag fått åka till Istanbul för att ta emot det, men det ligger precis när Den Kärleken kommer ut, så jag fick stå över. Vinner jag i Istanbul också (där ska de kora tre vinnare av alla de européer som är nominerad) får jag åka någon annanstans, på en ny kulturresa.
Nu ska jag försöka få liv i resten av Anne Charlottes Rom-vistelsen. Den har gått lite i stå. Längtar till Algeriet!
Up-date: Här skriver Atlas lite också. Mycket förtjust i "hälsar Tove Leffler från Capri där hon befinner sig på ett arbetsstipendium".
Och nu kom solen!

Ny up-date: Och GP, gamla hederliga, skriver förstås. Väldigt glad och stolt och rörd över fina folk som hört av sig och grattat. Från massa olika håll.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post153

Villa Fersen

capriPosted by tove Sun, April 11, 2010 21:30:08
Nu har jag vandrat över hela Capri för att komma till Villa Lysis, eller Villa Fersen (villafärsen - nice ord. Vill inte tänka det, men det liksom klistrar sig fast) som det också kallas.
Jag gick först in till Capri stad där jag inte varit förut. Det fick Santorinis juvelerare att framstå som anspråkslösa. Sen promenerade jag uppför och uppför och uppför och det var visserligen vackert, men denna överdos av skönhet som mött mig här har gjort mig lite mätt. Blasé. I alla fall, till slut nådde jag Villa Jovis som var det palats Tiberius byggde här runt år 20 eller så. Där ville de ha inträde så jag sa bara.
"Vorei solamenete vedere Villa Lysis. "
"E il sentiero, qua."
Han pekade på världens minsta lilla, brokiga stig som ledde rakt in i skogen. Dock med ett halvpålitligt räcke bredvid. Jag tackade och började gå. Stigen fortsatte bokstavligen över stock och sten och högre innan den plötsligt svängde tvärt och började går spikrakt neråt. Då passade visserligen stenarna bra som trappsteg. Jag hann tänka både en och två gånger onda tankar som: Nu har han lurat mig den jäveln. Bara för att jag inte ville betala 2€ till deras villa, utan hellre se en annan.
Men så plötsligt, när jag precis börjat misströsta rejält och fundera på om denna självmordsstig slutade längst ut på en klippa, dök huset upp. Och jävlar i min låda vilket hus.Ovanför dörren står det alltså: Amori et Dolori Sacrum (helgad åt kärlek och smärta). Man dör en smula. Det är så ofattbart melodramatiskt. Hela huset är ett melodram.Nedsänkt badkar och havsutsikt i badrummet på övervåningen. Vem lånar mig 7,5 miljoner €? Det är nämligen till salu. I källaren, i opiumhålan där han förvarade sin samling av 300 opiumpipor, finns en utställning med lite bilder på Jacques, men även på hans 15-åriga älskare Nino Cesarini, poserandes halvnaken.Å, sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, vilken tid!
En liten man satt och vaktade och och gav mig en stencil med lite fakta på italienska som jag redan visste. Annars var det helt tomt. Man kunde bara gå runt i de där rummen byggda för fester nätterna igenom och insupa alt i all oändlighet. Jag gav honom 2€ när jag gick (well-spent) och sa: Vado ritornare. For sure.
Tydligen har huset varit extremt nedgånget men nu upprustat och sålt till kommunen, som vill göra sig med av med det. Någon tänkte tydligen bo där, men det ligger på norrsidan av ön och på vintern når solen aldrig dit. Det i kombination med det utsatta läget, längst ut på klippan gör att det blir svinkallt under vintermånaderna. Men som ett litet sommarhus? Kanske? Jag kan önska mig i release-present.
På vägen tillbaka hittade jag vägen som går direkt dit från Capri stad och den var stenlagd och inte alls så meckig som den via Villa Jovis. Bra att veta.
Tyvärr fanns förresten inte statyn på Nino i helfigur, naken med en snäcka i handen kvar. Sorg.
Jag tycker så mycket om att Nino återvände till den sjuke och nerknarkade Jacques efter kriget och tog hand om honom. Trots att Jacques då hade en ny 15-årig älskare, Manfred.
I huset bodde också ofta det excentriska, lesbiska paret Kate och Saidee Wolcott-Perry. Love.
Men huset! Hela övervåningen som ett enda stort rum med fönster mot Napolibukten. Balkongen och bergen som stupar trehundra meter ner i vattnet rakt under.
Jaha, jag måste alltså sälja filmen till Hollywood.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post152

In och ut ur bubblan och in igen

capriPosted by tove Sun, April 11, 2010 13:03:18
Man sitter här i den varma och soliga och märkliga Capri-bubblan och så kommer hemska nyheter om plan som störtar i Polen, Kerstin Thorvalls död och dessutom en annan hemsk grej på ett mer privat plan.
Sorg och orättvis olycka som drabbar obarmhärtigt och godtyckligt. Och här sitter jag och skriver och läser i solen och får höra hårresande historier om den en personen mer fascinerande än den andra. Promenerar tidiga mornar upp till toppen och dras mot den där kanten. Folk dör och sörjer och där står jag och fotar tusenskönor.
I fredags firade vi en av de som bor här som fyllde 50. Vi gick och åt på en liten taverna där de i vanlig italiensk stil tittade förvånat på oss när vi kom in vid halv åtta och ville äta. Men sedan fick vi bläckfisk, svärdfisk, pasta vongole och baccala a la Napolitana. Det var kulturtanter galore och väldigt roligt. Adelswärdsdamen fortsatte dra stories om Jacques d'Adelswärd och hans pedofilskandaler, hans opiumberoende etc. Sedan gick snacket in på skillsmässor, barn, yrke, mansdominans mm. På det hela en lyckad kväll i Gudrun Sjödéns tecken. När jag kom hem kunde jag skriva flera sidor.
I går gick det sämre. Fastnade i en dialog som jag aldrig fick till. Varenda replik kändes konstlad, påtvingad, inte som något någon någonsin skulle sagt. Promenerade en sväng mot Grotta Azzurra, men hamnade helt fel och var plötsligt gående på en väg som helt klart helst skulle trafikeras med bilar eller mopeder. De brydde sig inte nämnvärt om mig utan körde om mig så nära att det rev på benen. Jag vände, gick hem och hamnade i långt snack med Ingrid som bor bredvid mig. Sen försökte jag se en Agnes Varda-film, men var för... ja, inte tillräckligt alert alltså. Gick i stället upp tidigt och sprang i morse och sprang en väg som Maria berättat som är plan och asfalt och som går till en utsiktsplats. Inte en människa ute. Helt tomt och lite kyligt i morgonluften. Ja, ni kan ju sitta där och dö lite på mig nu, eftersom jag dör lite på mig själv. Äcklas lite av allt faktiskt. Men, sen kom jag hem och kunde spruta ur mig hela scenen där Anne Charlotte träffar Ibsen i München och den blev faktiskt fin och intensiv. Nu hörrni, vill jag ha musiktips. Jag är så sjukt trött på allt jag kan komma på, men Spotify is here to help. Om jag bara inte drabbades av stora väljarångesten som fort den lilla gröna ikonen studsar nere i hörnet. Fastnar i gamla spellistor, lite Ani, lite Hästpojken och annan skåpmat. Är det här det slutgiltiga tecknet på min ålderdom? Att jag inte kan/orkar/mäktar med ny musik. Nu är det bara Wim Mertens. Inte fy skam. Ändå något av det bättre att hämta ur skåpet. Men ändå, lite deppigt på nåt sätt.
Ohämmad självpromotion
Seså, gå in och bevaka nu.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post151

Jacques och Jason

capriPosted by tove Fri, April 09, 2010 18:30:11
I dag var det mulet. Jag ägnade förmiddagen åt att försöka hitta något manusprogram, då min bibel "Basic Film-makig 02: screenwriting" säger att det är nödvändigt och att det inte finns några ursäkter för att inte följa de regler som finns inom manusskrivarkonsten nu när det finns program som gör allt åt en. Annars var det mycket meck med Courier hit och versaler dit och parenteser hit. Piratebay är tydligen blockad i Italien, så där gick jag bet. Men det var kanske lika bra. Man är ju inte femton längre (och då fanns gubevars inte piratebay). Har i stället laddat ner ett gratisprogram och sitter nu och skriver ner mitt manus. Det är galet kul! Tur att min roman redan är rätt dialogdriven. Eller att jag är det. Möjligtvis tack vare år av radioprogramsmakeri.
På eftermiddagen hade vi gästmöte i kapellet och det förelästes om Jasons påverkan på samtiden (dubiöst ämne, även dubiös slutsats). Men sen! En kvinna som heter Viveka Adelswärd berättade om en gammal släkting (långt mer avlägsen än min och Anne Charlottes connection) som hette Jacques d'Adelswärd Fersen. Citerar vän här: "Kanske det bästa namnet jag hört, ever". Nu var hans historia even better. Den innehöll så rafflande detaljer som obegränsat med pengar, homosexualitet, pedofili, opiumberoende, fängelse och dekadens i all oändlighet. Rafflande! är en underdrift. Då känns ju min Anne Charlotte-historia rätt beige. Vem faan bryr sig om lite otrohet liksom?
På mötet fick jag även träffa de jag inte träffat tidigare som bor här och där dök Maria S upp, som jag jobbat med lite på radion, som gjort grejer för Filt och som jag således känner lite. Trevligt! Jag är ändå yngst, men hon hjälpte ju mig att dra ner medelåldern något. Då fick vi också reda på att Camilla som bor i rummet bredvid mig fyller 50 år i dag, så vi är några kulturtanter som ska ut och fira på byn i kväll. Mycket festligt!
Jag har ändå kommit ända till avresan i manuset.
Det här är bilden jag inte valde till framsida. Den med namnet Sanningens vägar hade verkligen varit vägen rakt in i Deepak Choprasällskapet. Fattar faktiskt inte varför jag var så inne på att leka med New Age-grejen. Måste vara mitt underliggande hat. Anyhow, så glad att det inte blev den.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post150

La biblioteka

capriPosted by tove Thu, April 08, 2010 18:55:58
Mitt rum ligger granne med Anne Charlottes gamla bibliotek (eller delar av det, antar jag) som de har här på centret. Det känns förstås högtidligt på nåt sätt.
Annars har jag i dag promenerat lite på ön, fått darriga ben av höjderna, svettats enormt av desamma och pratat om hur vackert här är med minst tio olika personer i 65-årsåldern. Har också träffat på några av de andra som bor här. Jag är yngst kan man säga, alla kategorier. En man berättade att han blivit utesluten ur Natur och Kulturs styrelse för att de hade "en fånig 70-årsregel". Nu studerar han växtmotiv inom måleriets historia. Finns tydligen en del finskt som är imponerande. Jag imponerade med ett utläggning om de fascinerande ek-släktingarna som fanns i Apricale och han kunde säga vad de hette - på svenska och latin. Här finns också en läkare som ska skriva om Tiberius psoriasis. Han verkar också tillhöra 70+arna. Annars mest damer som forskar om judarnas historia eller annat. Jag sticker således ut. Ingen hade någonsin hört om Anne Charlotte, så kom inte och säg att boken inte behövs, i rent undervisningssyfte om inte annat. Mamma länkade också till en artikel om Capri i Svd, eller om böcker om Capri. Man hoppas ju att de har vett att skriva om Anne Charlotte i dem i alla fall. Nog gjorde hon en resa inom sig själv alltid på denna "dödssvärmande symboliska målning". Tyskarna är dock fortfarande kvar. Men det är lätt att skärma sig från turisterna inne på vårt område - som ett konstnärsghetto/gated community. Beror på hur man vill se det.
Har suttit i solen och läst hela eftermiddan och bränt mig på ena armen. Hehe. Har också insett att ska jag skriva ett manus kommer det inte bli långtråkigt i alla fall. Jävlar vad den där manusboken jag fått betonar vilket hårt jobb det är. Men också 1% inspiration och 99% taktik. Så skriver man bara i amerikanska "how to do it-böcker". Everybody can win in Hollywood, but you pay with sweat. Well well. Mycket har hittills handlat om tag-lines och treatments och vad som är en bra story. Samt lite snabb undervsning kring Barthes teorier, men den boken läste jag på utbildningen i London. Mycket liknar dessutom vanlig enkel journalistik. Konflikt och resolution, sälj in din idé med en rad - inte för komplicerat till köparen. Jepp, som att sälja rep till Medierna alltså. Sälj även in hur det ska sluta.
Jag vet ju redan allt det där och baksidestexten är ju som ett treatment ungefär, hence halva jobbet gjort. Enligt den amerikanska quickfix-boken alltså.
Promenerade ner till hamnen, fick svindel igen. Fattar inte alls hur jag ska kunna öva inför Gbg-varvet här. Jag kan ju inte jogga i trapporna. Dör ju bara av att gå uppför dem. Neråt går inte heller, dåligt för knäna. Och upp till toppen är det brant terräng. Ska jogga 4000 varv runt tennisplanen?
Känner mig lite som Anne Charlotte. Hon skrev ibland till sina vänner: Nu orkar jag inte skriva och berätta för jag har redan berättat allt för Hauch eller Sonja eller vem du nu kunde vara. Känner mig så nu. Upprepar saker jag redan sagt. Å, det är så fulsnyggt här. Hehe... Nu ska jag lyssna på mix från Jens.

Uppdatering: mamma länkade förstås inte. Hon bara tipsade på sms. Jag länkar dock här.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post149

Här!

capriPosted by tove Wed, April 07, 2010 20:38:31

Nu har jag alltså anlänt till Capri efter flera dygns resa egentligen. Så här såg det ut u hamnen när jag kom in vid fem i eftermiddags. Gosh! Det är så vackert att man blir förhäxad och lite provocerad på samma gång. Meh, lägg av! Typ.
I alla fall åkte jag från Göteborg med tåg i måndags mitt på dagen med hjärtat på felar olika ställen och en utspridd känsla på nåt sätt. Resan flöt på bra, fördrev tiden genom att lyssna på fantastiska och egenartade dokumentärer av Britt Edwall som jag absolut tycker SR borde sända igen som de gjorde med Bosse Lindqvists gamla grejer (hint hint mamma). Glömde klantigt nog min nyckel till Berlin-lägenheten i Stockholm, men som tur var, fanns en vänlig själ i Malmö med nyckel som pinnade ner till stationen och lämnade den till mig genom tågfönstret. Kollektivet va!? Hade en ensamtimme i Hamburg och tog sedan taxi direkt till lägenheten när jag kom fram till Berlin vid kvart över elva.
Tillbringade hela tisdagen med Simon och Joanna. Vi käkade brunch i Mitte och hängde sedan på en polsk konstutställning på KW i flera timmar. Den var mer intressant än bra. För Joanna, som är polsk, rörde det upp en hel del. För mig, blev det åter en påminnelse om att det finns en del som skiljer oss Européer åt. Det blev också en påminnelse om det befängda som en kollega sa till mig förra året: Det finns ingen antisemitism i Polen. Nä, men gå och kolla den där utställningen då och se vad du säger sen!
Sen promenerade vi genom ett vårBerlin, köpte en slags platt filopaj med spenat och feta på turkiska marknaden i Kreutzberg och gick sedan hem till Joanna och lagade polsk gurksoppa och tjockpannkaka. Tina och en Erik kom förbi. Allt var trevligt. Jag var fortfarande lite veck. Sen satte jag ipoden i öronen och gick hem genom hela Berlin. Hisnande känsla vid Karl Marx Allé som alltid. Min kropp reagerar så fysiskt på platser, det är nästan läskigt. Vet inte heller vad det kommer av. Älskar det stora gatorna i Berlin, hatade dem i Bukarest. Och började nästa gråta när tåget åkte in i Rom i dag. Anne Charlotte trodde ju alltid att hon skulle känna sig så hemma i Rom. Sedan kände hon ingenting när hon kom dit, bara tomt. Det växte liksom på henne. Jag kommer ihåg första gången jag kom till Rom i december 2003. Då hade jag iofs varit isolerad i Apricale i ett par månader, men jösses! Jag blev helt tagen, kunde inte sluta älska. Sedan har det fortsatt. Det är ett pågående och smärtsamt distansförhållande, fyllt med skuld. För Italien är verkligen bad news. Ingen svärmorsdröm direkt (eller i mitt fall, jo) och heart is saying yes but head is saying no etc. Kanske är det denna förbjudna känsla som gjorde att jag hetsåt en macka med parmaskinka på tåget mellan Rom och Neapel - och älskade! Han är inte bra för dig! Men förstår du inte jag tycker om honom (min mamma hon säger... osv - för er som minns Carola).
jag var iofs svinhungrig eftersom jag bara ätit en halv asäcklig plastmacka på Tegel i Berlin, sedan väntat i timmar på bagage. Sett bandet stoppa, starta, häva ut tusen väskor som inte var mina, stanna igen. Sedan kom en vagn med random väskor ut från ett förråd och folk från mitt band började gå dit och rycka och jag tänkte: ska man bara ta en? Här verkar ju inget hända. Något är väl i. Men sedan satte bandet igång igen och där kom den lilla 19.5-kilosklumpen (hur pro är man inte om man packar 19,5 kilo?). Sen tåg in till Termini (med då tillhörande känslostorm kring denna jord, som äger mig) språngmarsch till Neapeltåget (grabba parmamacka på vägen) och så iväg. En timme tåg, taxi genom Neapel. Det är casino, sa min taxichaufför. Sempre casino. Kanske dålig tid, försökte jag (klockan var ändå halv fem). Men nej. Sempre casino, notte e giorno, sempre, sa chauffören. Det är Neapel, helt enkelt.
Hann precis med en båt ut till Capri, fick som vanligt vänta i år på bussen upp till Anacapri men blev sedan väl emottagen och sitter just nu i mitt rum och dricker vatten och pustar. Här är min vy:
Telefonfoto, därför nocht so gut. Hade mamma varit här hade hon inte hört syrsorna, men det gör jag!

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post148

10-talet

politikPosted by tove Mon, February 15, 2010 12:16:41
Utsikt från Google

Det är ju tämligen usel uppdatering på den här bloggen. I alla fall håller jag just nu på att klippa intervjuer om mediernas och framför allt journalistikens framtid. Hur kommer den att utvecklas i ett samhälle mer och mer präglat av det som i dag kallas social medier (i framtiden kommer de kanske rätt och slätt att heta medier som alla andra). Begåvade människor som Hanna Stjärne och Anders Mildner figurerar. I samma veva läste jag en artikel i New York Times om vilka artiklar vi länkar till ett skickar vidare till våra vänner. I motsats till vad man kanske skulle tro skickar vi inte vidare artiklar med trigger words som sex eller död eller kanske schock, utan snarare artiklar med positiva än negativa ämnen och gärna långa och intellektuellt utmanande artiklar. Vad vi klickar på i en tidning verkar således inte vara samma sak som det vi e-mailar till vårt nätverk. Är det då så att vi egentligen har mer sofistikerad smak än vad cyniska mediechefer och redigerare trott i alla år (när de suttit där på natten och formulerat utmanande rubriker som porr-attack eller döds-sex)? Eller, snarare, så att vi i dag och framöver hittarnya sätt att bygga vår persona på. Om vi under 00-talet köpte vår identitet (vad vi åt, vad vi lyssnade på, vad vi hade för kläder), kanske vi på 10-talet snarare bygger identiteten genom vilka artiklar vi skickar vidare, vilka inlägg vi länkar till i vår twitter, vad vi skriver på facebook och vilka listor vi gör på spotify.
Jag klickar gärna på Höglund-gate men jag skickar vidare en Guardian-artikel som djupanalyserar tv-mätningar i relation till modeprogram och nyhetsshower. Eller en lång intervju med Martin Giles på the Economist.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post147

Apokalypsen kommer

infoPosted by tove Fri, November 20, 2009 10:08:21


THE APOCALYPSE

A crowded beach filled with happy, sunbathing, playing and laughing people. Fresh fruit, fancy drinks, beach volleyball and music from huge loud speakers along the coast.

This is a scene from the Korean film “Haeundae”. It is a scene that is so perfect and so happy, that everyone who has seen a few films in their life realises that something devastating is bound to happen. And of course it does. This time it’s an earthquake far out in the ocean, resulting in the biggest tsunami the world has ever experienced.

The apocalypse or the end of the world has fascinated the human being since the beginning of time, it seems. Even the old Greeks (as we tend to say) fantasised of the destruction of man and earth. According to them the god Zeus had already extinguished the humans a few times, and planned to do it again. He just waited for the right time and strength. The Maya Indians in Mexico let their calendar end 2012, which probably seemed quite safe around 2000 BC, but rather disturbing year 2009 (even though we don’t really know how they counted, we can be quite sure that 2012 was so far away it wasn’t even imaginable). In the bible there are several books about the apocalypse or judgement day, where we get punished for all our sins, the most well known being the Book of Revelation. Islamic eschatology is documented in the sayings of prophet Mohammed:

"When honesty is lost, then wait for the Day of Judgement.",

"How will honesty be lost, O Apostle of God?"

"When authority is given to those who do not deserve it, then wait for the Day of Judgement”.

In the light of this history, no wonder films about the apocalypse are as old as the film itself. The 1933 film “Deluge” is by many considered the first apocalyptic film, being about a solar eclipse causing a massive earthquake in California, destroying the whole West Coast. New York is inundated with massive tidal waves, threatening to destroy the East Coast as well. What many people do not know is that nine years before “Deluge”, John G. Blystone (who co-directed “Our Hospitality” with Buster Keaton in 1923) made the film “The Last Man on Earth”. It is loosely based on Mary Shelly’s novel “The last man”, telling the story of the world in the 1960s (in the 20s a distant future) being hit by a plague called male-itis killing every fertile man on earth and the world takes over by women. The film can be seen as a direct reaction to American women winning the right to vote in 1920. A woman becomes the president of the United Stares, but in this film this is not a victory, but a threat. This film shows how frightening it was to the male race that women could vote. “Soon they’ll take over”, was not only a horror uttered by Strindberg in Sweden, it even resulted in the first apocalyptic film. After that, threats have rather been represented by natural disasters or, of course, invasions from outer space – being a clear indication that the end is near. The first, and one of the most famous, being “When worlds collide” from 1951, about earth crashing into another planet. The film became famous for its amazing special effects (it even won an Oscar for Best Effects), featuring earthquakes, tidal waves, exploding volcanoes, and, of course, the title cataclysm. “When Worlds Collide” sat the standard for apocalyptic films, in many ways showing off in special effects rather than in magnificent narrative skills. We all remember more recent example such as “Independence Day”, “Armageddon” or the brand new “2012”. A remake of “When Worlds Collide” is also planned in Hollywood. The fascination for the apocalypse seems to be a never ceasing flow of inspiration for new films.

Considering various different incidents occurring only during the 00s, like September 11, global warming and climate change (and the extinction of species in the sea and on land), tsunamis, recession and the most recent pandemic swine flue, the fact that many new films coming out concern the apocalypse or the destruction of man would come as no surprise. For many of us it is suddenly more real that the human being existing forever and the earth as we know it continuing eternally is definitely no certainty.

The apocalypse is for sure something scary but it can also be seen as a way out. It is not a coincidence that many of our most fascinating apocalyptic myths have been created during times of enlightenment and information. It is when we become aware or illuminated and reach a certain amount of knowledge of the world that we also realise our own role in it and the responsibility we have. An apocalypse, an absolute end to our civilisation can mean an escape from our duty and our guilt. Parallel to apocalyptic myths and eschatological stories and almost as a part of them, we can see the longing for nature, or as Rousseau puts it “state of nature”. “I went to the woods because I wished to live deliberately," wrote the 19th-century philosopher Henry David Thoreau. He is quoted in the new Swedish film “Man tänker sitt”, where we can see this typical yearning for a natural state where (the) man (in a very literal meaning) finds some kid of peace and quiet in a world far a away from the demands and requirements of our modern society. Like a hunger for the mother's womb, where no one wishes anything from you. We can see the same longing in two other recent Swedish films “Tillbaka till skogen” or “Trädälskaren”. One can see Rousseau’s saying as a longing for a place where duties could be forgotten, where the human destruction of the world and the fact that we can do something about it (albeit implying a lot sacrifices and work, maybe we have to give up our luxurious lives with espresso machines, SUVs and floor heating), could be left for a while – maybe eternally – in “the state of nature”.

The longing for the apocalypse can be seen as the same, human, urge. Please, let me go, let me be free, let me forget all my problems, all our problems. Let us start from zero again. It is like trying to solve a sudoku, when you suddenly realise one of the numbers is wrong (and probably many more) it is so much easier to start a completely new and empty one than trying to erase all the numbers that might be wrong – or right.

The films in this years Spotlight section in Stockholm Filmfestival varies a lot. There is animation, science fiction, documentaries, pure drama and even a comedy (though being a documentary as well).

Apart from the apocalypse seeming to be a rather manly world and it makes me wonder how we will survive as humans if most of the people surviving these deluges, plagues or gigantic monsters are of masculine gender, the films offer a rather varied and together fascinating view of the end of the world (I know this might sound like a contradiction, but it will all clear out). In the film “The Road”, based on the Pulitzer price winning novel with the same name by Cormac McCarthy, a father (Viggo Mortensen) and his son march south through a United States completely erased by earthquakes and fires, hoping to find a warmer climate where there can still be life. The whole film is shot through a kind of greyish, brownish filter adding to the feeling of the complete removal of our colourful civilisation. There is a low key realism, far away from the orgies and special effects we are used to in apocalyptic films such as “Day After Tomorrow”, “2012”. The earthquakes, fires and catastrophes are liberatingly absent in this film that rather focus on the relationship between the father and the son. This is about them struggling to survive or killing themselves in a common suicide, as the mother (Charlize Theron) suggests and wants. Death or life, escape or fight. As the apocalypse can be a relief so can death, rather than life. Sometimes life is a far braver option. While “The Road” starts off after the disaster, the Korean film "Haeundae" begins with the 2004 Tsunami, effectively building up to and preparing us for the next Tsunami, bound to come. We see a blooming tourist place filled with money, luxury and joy, even though poverty and unlucky love is present here as well, as is alcoholism as an escape from bad conscience, rooting in the experience of (or being the cause of) a deadly accident during the 2004 tsunami. We get the usual smart guy trying to warn powerful people, who in turn are not willing to see what is coming up and not willing to cancel money-bringing events and scaring sunbathing tourists “without a cause”. Realising too late, when the gigantic wave is only a couple of nautic miles away, building a worrying wall along the horizon and then drowning the whole city of sky scrapers and happy vacationers as well as locals. “Haeundae” takes place only a few years from now, the 2004 tsunami still being a very present memory in everybody’s head. It has none of the science fiction traits that would make it distant, instead this film tells us this could happen any day, tomorrow. The resent swine-flue together with the vampire fever that has infected the world of film and television recently, makes “Daybreakers” a natural consequence. A film that tells the story of the human being, being almost completely erased by a vampire virus. Almost everyone is now a vampire, and now there is no blood left. I am good at this, I was never really good at being human. It is a line from one of the main characters. As a vampire the only thing you want is blood and the human empathy is long gone. The human being as someone who takes responsibility and the vampire as someone who doesn’t, the end of the world as a way of escaping our duty, again.

In the documentaries in the Spotlight section, the very disturbing “The Cove” and the equally disturbing “Earth days”, focus is on the human being and our consequent failure to take care of our world and our selves. “We haven’s inherited the world from our parents, we borrow it from our children, and when our children look back at this time, they will be grateful”, president George Bush the first says in the beginning of “Earth Days”. The film focuses on the environmental movement during the 60s and 70s, showing that we are not the first to alarm our leaders of the disastrous results of our excessive living. Many have been there before us, and what did we do? Not much it seems. Guilt, guilt. It is a rather powerful reminder of us having had quite a lot of time to do things, having had quite a few possibilities to inform our selves and to make other choices than we have. Yet more, it is a reminder of the American governments of the 80s, who completely abandoned all environment politics in favour of shortsighted economical interests. But it is also a reminder that people before us have done a great job, which we tend to forget in this newly re-awakened concern for the environment. If we are left with a feeling of “fuck, we could have done so much so long ago” after seeing “Earth Days”, “The Cove” rather leaves you with “fuck, can we really do anything”? The cove is a place on the coast of Japan, where they hunt and kill dolphins. We are taken through the parks where dolphins perform to crowds of amazed and astonished people, intrigued by the cute and talented animals, to the place were they are caught and stabbed to death. It is a story about loveable animals, becoming extinct, but it is also a story about mercury, stored in the dolphin’s body and then served to Japanese children, marked as whale meet. The extensive fishing in our seas has made the dolphins a problem, since they eat the fish we want to catch and sell to humans to eat. Therefore we kill dolphins (extinct?) and eat their meet, filled with mercury that poisons our bodies.

Another film, yet again completely different, in this year's spotlight section is “9”, produced by Tim Burton. It is an animated piece about nine dolls, trying to save the world from the machines man has invented and who are now taking over. An apocalyptic story, at its best. Once again focusing on human beings' constant ability to fuck up everything, not being at all able to handle the gifts he has been given. No wonder the womb seems like the safest and most comforting place to be, no harm can be done. The visions painted in all these films could easily be described as pessimistic. There is however another way of seeing it. There can namely be something very appealing with a complete efface of everything that is, everything in our history that lies like a wet and heavy blanket over all our actions, all our deeds. Like with the sudoku that failed, what if we could get a new chance, build a new world, from scratch, where there is no racism, where there is no sexism, where we are all treated equally and have the same possibilities and the same responsibilities. A world that we do not destroy with nuclear weapons and war, with pollution and chemicals, where we do not run all the fish in the sea to extinction and chop down the whole rainforest or mangrove swamps. Maybe also a world not controlled by a few very rich people and ruled by economic interests instead of human. The apocalypse as a new start rather than the end. Maybe the end of the world as we know it, but offering something we cannot imagine.

The films in this section might be seen as fatalistic or even as if we have already resigned and submitted to the unavoidable future. But rather, they offer a more complex view of the yearning for a state of nature or the longing for a place for peace. They show us that the apocalypse might as well soon be here (in a more or less obvious way), but that it is not time for going off duty, that is a time when even more pressure is put on us as human beings. Nature is not an objective and solid state of mind, it demands a great deal of thinking and great deal of responsibility to create that world of irresponsibility that we all long for. Paradise, the Garden of Eden or our mother’s womb, there is no place where we can rest.

  • Comments(0)//blogg.toveleffler.com/#post146
« PreviousNext »